Frostbiten

Jag och flickvännen gick och hyrde Frostbiten här om kvällen och tanken som svävade i huvudet innan var: en svensk skräckkomedi kan det verkligen vara något att ha? Efter en och en halv timme är svaret: definitivt!

Filmen börjar lite segt i mitt tycke med en lång krigssekvens från 1944 års östfront. Efter ett par minuter börjar jag fundera på vad det här har med vampyrer i norrland att göra. Men de frivilliga svenska soldaterna attackeras av vampyrer och kopplingen till filmens tema är gjord. Vi förflyttas till nutid och en svensk småstad där det är midvinter och solen inte kommer att gå upp på en månad. Mor och dotter flyttar dit på grund av att morsan vill jobba nära en känd gentekniker (på ett sjukhus!). Vi får se en mopedist bli överfallen av någon eller något som tydligen ser allt i rött. Och det är upptakten till denna svenska vampyr film.

Trots att dialogen låter styltig på svenska och skådespelarinsatserna inte alltid är så bra (det kräver i och för sig inte genren) så gillar jag resultatet. Filmen är kanske inte så originell ur en internationell synvinkel men det känns fräsch och innovativt ur en svensk synvinkel. Applåder för det i en tid då det produceras allt för många efter-mallen-filmer. Filmen är bitvis riktigt underhållande; speciellt då en viss hund tillåts ha ”dialog” med en vampyrsmittat kille. Och slutet är faktiskt riktigt bra, jag skall inte avslöja det men jag fick i alla fall en känsla av att de avslutade filmen på rätt ställe i tiden. Jag kan tänka mig flera sätt som filmmakarna kunde förstöra slutet men de undviker det galant. På det stora hela: ett bra svenskt försök.