Fegheten hos Scrubs

Scrubs har varit en fantastisk serie som jag har följt slaviskt från säsong till säsong. Nu när säsong 6 har börjat (kanske den sista säsongen någonsin eftersom Zach Braff har sagt han har tröttnat) slår det mig att serien har utvecklat en ingrodd feghet. En feghet mot att ta ut svängarna, låta karaktärerna verkligen växa och blir riktigt originell. Det är en feghet som enligt min åsikt hotar att förstöra ett bra slut på serien.

Det är inte minst tydligt när jag av en slump tittade in på aftonbladets hemsida och såg rubriken på Fredrik Virtanens senast blogginlägg: ”’Scrubs’ ger mig insikter om livet”. Inlägget handlade om att Virtanens Riktiga liv väntade runt hörnet. Det var när han såg avsnittet My Philosophy där en dödssjuk Jill Tracy och några ur skådespelarensemblen sjunger Colin Hays Waiting for My Real Life to Begin. Avsnittet är från mitten av säsong 2 och tyvärr var det ett tag sen Scrubs kunde ge en insikter om livet. Visst finns det små ljuspunkter här och där som i till exempel avsnittet My Lunch föregående säsong men där följande avsnitt kunde ta ut svängarna och verkligen förändra/utveckla karaktärerna så tar fegheten över och allt är glömt, allt går tillbaka till det normala efter ett avsnitt. I det nämnda avsnittet ovan gör Dr Cox ett felaktigt val och tre patienter dör. Här kunde Dr Cox verkligen ha avgått (kanske bara för resten av säsongen kanske, men i alla fall) men istället sitter han och tjurar på soffan med en whiskey under ett helt avsnitt och sedan bestämmer han sig för att gå tillbaka till jobbet.

Ett andra exempel är när Elliot får ett nytt jobb på ett annat sjukhus i slutet av säsong 4. Visserligen börjar hon jobba där men efter ett par avsnitt får hon sparken och är tillbaka på Sacred Heart. Nu har hon fått ett nytt jobb igen, men denna gång behöver hon inte ens lämna sjukhuset – hennes nya kontor som privatpraktiserande läkare är tvärs över korridoren.

Det sista exemplet på denna feghet är också hämtat från den senaste säsongen där JD skall bli pappa precis som ”alla” andra. Okej TRE graviditeter kan kännas lite överflödigt bara det – men det skapar utrymme för att ta upp seriösa ämnen som till exempel abort. Scrubs har alltid för mig varit en serie där sådana allvarliga och seriösa ämnen kan behandlas med värdighet. Men såklart blev det en väldigt naiv och enkel lösning – de behåller barnet! Och sedan fick JDs flickvän Kim ett jobb i en annan stad och då tänkte jag: Aha det är så JD försvinner ur serien! Men icke sa nicke – Kim skall bara vara borta i fyra månader. Och så undviker serieskaparna ännu en möjlighet att utveckla serien och karaktärerna. (Som en parentes kan jag tillägga att Bill Lawrence verkar göra samma misstag som med Spin City: slänga in en ”ny” karaktär, en kvinna, i slutet på en serie. Spin City blev inte riktig så bra när Heather Locklear kom in i bilden, och Elizabeth Banks verkar ha en liknande effekt här. Synd på så rara ärtor.)

Trots denna feghet kommer jag att med spänning fortsätta följa serien. Den har fortfarande flera element som gör den till den idag bästa komediserien. Och vem vet kanske det händer oväntade saker – Carla verkar ha fått postpartum depression (depression efter graviditet). Får se om fegheten bestämmer utgången här också.

Fredrik Virtanens blogg